Jag blir så irriterad på vissa människor. Vuxna människor som beter sig som barn. Så j-vla löjligt att det nästan är skrattretande. Personen/personerna i frågan den handlar om tänker jag inte gå ut med, då dom står mig nära (fast ändå långt, långt ifrån nära)

 

När man blir sur, besviken eller ledsen för en sak så tycker jag man kan ringa till personen i fråga. Personerna som det handlade om och inte någon som inte hade något med detta att göra? Sen tycker jag också att man INTE kan bli sur för det som skedde. Du kanske ska tänka på hur du är? Du ringer aldrig. (Nu kan jag bara svara för mig själv, men eftersom det som skedde nu skedde så antar jag att du heller aldrig ringer dom andra). Hade du hört av dig mer så hade vi (jag) också gjort det. Då hade detta löjliga aldrig uppstått. Jag har närmare relation till dom andra då vi ringer varann ofta och frågar hur det är. Du säger att du känner dig utanför men är det så konstigt? Titta på din samtalslista och kolla när DU ringde MIG senast? Det är bara jag som ringer dig. Jag har också bjudit med dig på saker, men du har tackat nej. Man tröttnar. Så gnäller du för detta? Jisses.. 

Visserligen har du heller inte kontaktat mig ang. detta, men som jag skrivit några rader längre upp - du ringer aldrig mig!

 

Så om det ska bli ändring på detta så måste du inse att det kanske är du som ska ändra på dig istället för att klaga på oss andra. Vi bryr oss. Man kan faktiskt ringa och bara prata om allt eller inget. Det behöver inte alltid vara något så fort man ringer.

 

Så skönt att så skriva av sig!

Du vet vem du är så du kanske ska ta dig en tankeställare? Inget illa menat. men ibland blir man så less när man själv har facit i hand..