När man får det svart på vitt.
"Efter vad du har beskrivit för mig så kan jag tala om att du lider av på gränsen till svår depression" - läkaren.
Fredag 5 Juni besökte jag läkaren. Lite emot min vilja, men ändå inte. Jag sjuk? Aldrig! Du är ju knäpp som ens kan påstå något sådant!
Att man är sur/grinig varje dag, isolerar sig, att man vissa dagar sitter och gråter från morgon till kväll utan anledning är väl normalt? Såhär har det varit i nästan två år för mig. Det är min vardag.
Efter min senaste gråt-attack (Söndagen 3 juni) fick Jimmy nog och bad mig söka hjälp. Detta kan inte forstätta. Efter dom orden grät jag ännu mer. Jag är inte sjuk! Men samtligt så visste jag att jag inte mår bra. Jag har inte mått bra på väldigt länge.
Jag läste på 1177 om depression. Jag grät. Allt stämde. Just då kändes det som om dom skrivit just det där om mig.
Dagen efter ringde jag till läkaren. Jag kunde inte säga D ordet utan att börja gråta, det gick bara inte. Någonstans där förstod jag. Jag förstod att jag behöver hjälp.
Redan på Fredag fick jag tid.
Jag pratade med vänner och i början bara grät jag, men ju mer jag pratade om det, desto mer accepterade jag situationen och kände mig nästan motiverad till vad som skulle komma.
Väl hos läkaren så var det helt okej. Jag hade noterat det mesta på en lapp, för att inte lämna något osagt.
Jag isolerar mig hemma. Vissa dagar kommer jag inte ens iväg med Haley till dagis. Hon får då vara hemma och leka med mig. Jag orkar sysselsätta henne väldigt bra faktiskt, men på sista tiden har det blivit jobbigare då hon vill ha mer stimulans, som jag inte kan ge henne.
När jag isolerar mig hemma så städar jag. Hela tiden. Jag hittar alltid nya ställen som måste bli skinande rent. Ändå är inte vårt hem steril rent, så förstå stressen jag har inom mig. Jag vill göra allt på en gång, men det är ju omöjligt. Då bryter jag ihop och gråter istället. För då inser jag att jag inte hinner/orkar göra allt på en gång. Så när Jimmy kommer hem från jobbet så bör jag sur och grinig. Inte på han, utan på själva situationen, men det är han som blir min "slagpåse". Sen kommer stressen in. Stressen som även gör att jag inte kan sova. Jag får aldrig ro i kroppen. Det är alltid något..
Jag kan gå och lägga mig vid 21, ibland redan vid 20. Runt kl 2 är jag fortfarande klarvaken. Kl 6 ringer Jimmys väckarklocka, oftast vaknar Haley då. Så sen dess är vi vakna.
Kontrollbehov. Det är något vi alla har, på ett eller annat sätt. Vissa mer vissa mindre.
Mitt kontrollbehov har gått över gränsen för länge sedan.
Några exempel;
Jimmy plockar ur diskmaskinen, ställer in allt i skåp/lådor. Han sätter sakerna på fel ställe! Jag går dit efter för att sätta det på mitt vis. Dom stora glasen ska ju stå till höger, och dom små ska vara staplade upp- och ner. varför lär han sig aldrig!?
Hänga tvätt? Det har jag nu förklarat för honom att det får han aldrig mer göra, för han gör det inte rätt! (Dvs på mitt vis)
Filtarna i soffan. Den vita ska ligga lite snett i ena delen av soffan, den mönstrade ska hänga på soffan. Jag går åter dit för att rätta till hans misstag.
Haleys leksaker i hennes hushylla fick sin plats redan innan den ens var tillverkad. När hyllan var färdigmålan så sattes sakerna på plats. Är det så svårt att komma ihåg hur dom ska stå eller?
Jag kan hålla på i evigheter med att skriva ner alla saker, men ni förstår nog vart jag vill komma.
Detta beteende har, som sagt, gått på tok för långt. Detta stressar mig och gör att jag inte vill/kan lämna hemmet.
Ni som gått igenom liknande vet vad jag pratar om. Ni som tillhör till den andra kategorin, likaså min man, så kan kag tyvärr inte förklara vilket helvete detta är rent utsagt. Min man kan bli irriterad på mig, vilket jag förstår, jag menar varför skulle han vilja hjälpa till i hemmet när jag ändå går efter och gör om? Det blir dubbelt arbete. Han skiter i hur glasen står, sålänge som står i skåpet, men för mig är det värsta stressen att bara veta att dom står på ett annat sätt. Eller på fel sätt i mitt fall..
Stressad har jag alltid varit, på ett eller annat sätt. Min pappa har varit duktig på att tala om det för mig, så det är jag mycket väl medveten om. Förr hittade jag på saker hela tiden, det var alltid något, men sen blev jag en sommar för ett par år sedan sjukskriven pga. Stress. Innan skrattade jag åt "sjukdomen" - tills jag själv blev utsatt, då var det inte lika kul längre. Man måste ha blivit utsatt för att kunna förstå. Vilket leder oss tillbaka till min man. Jag klandrar inte honom att han reagerar som han gör efter min diagnos, absolut inte. Han försöker lära sig att stötta mig på det sättet som fungerar för oss.
Vi ska leva som vanligt, men jag behöver den där knuffen för att kunna återgå till mitt liv som den en gång var. Den lyckliga, positiva och energifyllda människa jag en gång var. Jag tappade fotfästet, ramlade och föll. Men jag ska upp, den saken är säker!
Jag har alltid satt mig själv sist. Men nu måste jag försöka sätta mig själv först, hur jobbig denna resa än kommer att bli så ska jag bli "frisk". (Ser mig fortfarande inte som sjuk) jag börjar sakta men säkert acceptera diagnosen. Jag ska ta ett steg i taget..
People cry, not because they're weak.
It's because they've been strong for too long .. ♡